Karusell

När karusellen stannar och det roliga är över. Vad händer då? Lägger jag mig ner på marken och gråter i förtvivlan, sorg och ilska? Eller lägger min energi vid att känna tacksamhet och glädje över det som var, så länge det varade? Jag slits mellan de två och tids nog hoppas jag väl få landa i en tacksamhet och glädje över allt det fina som jag fått. Men just nu, tenderar sorgen och ledsamheten ta överhand. Jag vill bara att det ska fortsätta. I all evighet...

Om att åldras

I helgen hade jag turen att hamna i ett samtal med två väldigt inspirerande tjejer, helt spontant, i bastun, efter ett fredagsmingel med bubbel, badrock och bad i isvak.

Vi kom in på ämnet att bli äldre och hur spännande det ändå är. Vi kunde enas om att det hittills bara känns som en enorm fördel att blir äldre och därmed mer klok, erfaren och få allt bättre koll på livet; vad man vill och inte inte vill. Vad som känns viktigt och vad man kan strunta i. Det är ju coolt.

Jag kan tycka att jag har lärt mig så oerhört mycket hittills i livet, inte minst av de utmaningar som kommit i min väg. Barnen är en enorm utmaning så klart. Även att ha ett förhållande är en utmaning. Och att driva företag. Att navigera i det sociala. Att hitta fram till något bra och givande i yrkeslivet. Jag är på riktigt bara glad och tacksam över alla lärdomar. Det hade varit enkelt att kalla många av dem för misslyckanden, men jag tror inte på det där. Jag tror verkligen att allt är ett lärande och att vår livsresa är ett enda långt lärande. Att det är de som är meningen liksom. Att det är utmaningarna som slipar fram vår personlighet och om vi är modiga nog att fortsätta utsätta oss för misstag och utmaningar, så slipas vi sakna med säkert till den diamant vi är ämnade att vara och vi gnistrar och lyser med det unika sken med vilket vi var tänkta att lysa upp världen.

När det kommer till det yttre åldrandet, kan jag inte låta bli att vara nyfiken. Vad har livet tänkt för mig egentligen? Hur var det tänkt att jag skulle åldras? Vilka rynkor kommer att berätta mitt livs historia? Vilka ärr? Vilka kroppsmönster?

Jag färgar mitt hår regelbundet, för att inte känner mig redo att "go greytop" just nu. Ändå är det med nyfiken glädje jag målar upp en bild av hur livet tyckte att jag skulle se ut vid denna ålder. Två grå slingor av hår vid tinningarna och tilltagande gråa inslag här och var. Melerad liksom.
När jag var yngre tänkte jag alltid att när ålderstecken kommer, opererar jag mig. Tveklöst. men just nu är nyfikenheten störst. Kanske kommer en dag när jag inte längre är nyfiken utan bara less. Jag har ingen aning. Framtiden och generna får utvisa.

Jag har noll problem med att folk opererar sig till det yttre; varför inte se till att gör det precis det man vill med sitt liv. Jag har träffat så många människor och så många kroppar. Vissa har lagt till, dragit ifrån, lyft, förändrat och fixat till. Jag tycker det är precis lika okej som alla andra val människor gör här i livet. Det är personligt och vars och ens fria val.

Där i bastun i fredags kom vi in på det faktum att varje dag vi åldras, trots allt är en gåva förunnat inte alla. Vissa hade givit precis vad som helst för att få finnas kvar. Lite till. För att få åldras. Jag tycker det är en enormt fin tanke att ha med sig varje dag. Det finns inga garantier. Livet är här och nu. Och VARJE DAG är en gåva. med eller utan tecken på et liv som levts.

/ Anna :)

Stay cheap

Just nu väldigt inspirerad av ”Portionen under tian” av många skäl. Vi behöver bli mer resurssnåla om vår värld ska överleva. Och vi behöver äta mer grönt för att må bra. Och dessutom, som en klok person sade en gång ”Varje måltid måste inte vara en bal på slottet”. Därför följer jag med intresse instaprofilen @portionenundertian med hashtaggen #staycheap Gör det du med. 

Tacksam

Idag är en dag då känner mig lite luddig; på insidan. Jag känner mig lugn, lite långsam; varm och glad. Påmind om det där som är viktigt på riktigt. Det är ju i och för sig rätt många saker som är det. Viktigt. Men det fint att göra det vi gjorde igår. Vi tog oss tid att ses och samlas kring ett bord, med många levande ljus, en hel del mat och dryck och hög volym på både prat, stim och musik. Det var trångt och mysigt; mycket liv på liten yta. Vi berättade saker som behöver berättas. Lyssnade på varandras berättelser. Delade vad vi känner tacksamhet för. Lyssnade och inspirerades av andras tacksamheter. Så uppfattade jag det i alla fall. Och jag tycker det är så himla fint och mysigt att få lyssna på andra människors upplevelser. Mer än det där man hinner med när man bara ses i förbigående. Prata. Dela. Reflektera över hur vi alla är så lika. Och olika. Vi knatar alla på i våra små liv och känner ömsom med- och motgång. Vi har alla våra stunder av lycka och även problem. Det som är en utmaning för en person är problemfritt för en annan. Och vice versa. Jag tror på riktigt att vi borde ses oftare och prata så öppet som möjligt om våra upplevelser av världen. Utan att döma eller värdera. Jag tror att det hjälper oss förstå världen och oss själva. Och om den förståelsen leder till en mer lugn och trygg känsla då blir vi mer kärleksfulla människor. Och kärleksfulla människor kommer att revolutionera värden. Så; ja - fler sammankomster, helt enkelt. 

Blessed

Jag känner mig så oändligt tacksam och välsignad idag. Över allt. Allt möjligt. 

Vi har just ätit en redig bergsklättrarfrukost (den bästa och snyggaste på hela resan) här i Lienz; en liten stad som vilar i skydd av bergstopparna. 

Vi har upplevt så oändligt mycket på denna resa. Vi reser ju till farmor och farfar varje år; till deras lilla ö utanför Split i Kroatien. Vårt mål detta år var att uppleva så mycket som möjligt till samma pris som flygbiljetterna för hela familjen hade kostat. 

Man kan säkert säga att det finns två typer av människor; de som gärna betalar för att få resan avklarad så snabbt som möjligt och väljer att flyga. Sen såna som vi, som hellre upplever så mycket som möjligt och gärna låter det ta tid. 

Vi tar en dag i taget och har ingen egentlig plan. Det blir en sport att få till så mycket bra som möjligt till så bra pris som möjligt.

Mitt sinne är proppfullt med fina, spännande, härliga och nya intryck och vår bil är proppfull. Punkt. :)

Det mest spännande bergspasset. Även den snabbväg som Lienz-borna använder för att ta sig ner till Venedig-beachen över dagen/helgen, fick vi veta.

Stadig, Österrikisk bergsklättrarfrukost.

Badkar - Yeeey!!!!

Palmanova outlet collage - mmmmm.

Kaffe.

Kaffe igen. Vaddå - vi är ju i Italien.

Morgonspring.

Hamnen i gamla stanna Caorle. 

Gamla stan i Caorle. 

After run för bara mig. 

Familjefrukost för sjusovarna. 

Bästa hotellet. I gryningen. 

Morgonfiskare i deltat. 

The poolarea.

After run-breakfast.

Färgglada hus i Caorle :)

Fruktfrukost. 

Familj.

Beach.

Skållhett i sanden - måste gå på gångarna!

Långlunch under pinjeträdet med extra allt. 

Kaffe, gelato och kortspel. 

Limoncello. 

Trampbåt i det heta vattnet - ca 35 grader. Har aldrig varit med om något liknande....

At the end of the day.

Pizza on the beach. Och bollspel. 

Surreal

Restaurangägaren sitter slappt och ser på när de inkommande segelbåtarna gör sina taffliga försök att angöra vi piren.

- "Ah kolla, det går aldrig." Säger han och rör inte en fena. Det är för varmt. Hans fru ligger på bänken bredvid och bara vilar. Vi sitter där och småfnissar åt det svettiga segelsällskapet på äkta kro-manér. Jag och Niki sitter i skuggan av pergolan och delar på en kanna rött blandat med is och mineralvatten. Och spelar kort. Briscole. Barnen badar och har hittat nya vänner som de är tvungna att prata engelska eller kroatiska med och jag tänker att det inte finns någon bättre språkskola i världen, än vänner med annat språk. 

Det är en oerhört varm lördag i juli på en ö i adriatiska skärgården. Det sägs att det blir 40 grader i morgon. I skuggan! Idag är det bara 39. 

Här på ön har livet sin gilla gång. Det mesta går sakta. Mycket tar tid; får ta tid. Många projekt är och förblir oavslutade. Inget är perfektion - tvärtom. Avregistrerade skrotbilar av märken som zastava och dylikt står och skotar här och var. I mina ögon är det vackert och hör till. Med dessa gamla bilar körs det rally på öns pyttesmå gränder som inte alls är anpassade för bilar. De används även som transport och färdmedel till och från odlingar uppe på bergen. 

Allt är på ett helt annat sätt än hemma. Butiken har öppettider men de behöver man inte ta så exakt på. De har varor, men av varierande utbud. Alltid alkohol, vatten, tvättmedel och gravlyktor. Annat varierar med vad som kommer med båten. 

Öborna tycks alltjämt upptagna med diverse ärenden. Det hämtas och lämna saker, byts tjänster och byggs på olika projekt. Jag har slutat försöka förstå om det är jobb, fritid eller bara sånt man gör.

Vi är här. Vi gör inget. Ändå är livet mer njutbart än nånsin. Hur länge kan man stanna? Vad skulle hända OM man stannade? Skulle man bli tokig eller skulle man smälta in? Skaffa en traktor och en avregistrerad skrotbil, börja slentrianröka från morgon till kväll och slappt se på när turisterna närmar sig ön med sina svettiga försökt att kasta ankar?

Drazen fixar fram det enda vettiga på en tryckande varm lördageftermiddag. 

Vattenbåten Bocac har gjort an men stör inte barnens intensiva lekar. 

Elias fiskar tillsammans med ny kompis Pero. 

 

Lunchen är serverad uppe hos familjen Tramontana.

Utsikten över viken tröttnar jag aldrig på. 

En bil som tror att det går att åka bil i gränderna. Tajt!

Öbil.

Färjan kommer och går. Barnen badar. Öborna utför ärenden. Inget av betydelse sker. 

Etapp sex; Wien till Senj

Det ligger något oerhört charmigt och tilltalande i att vakna i en ny stad och gå ut och känna på morgonpulsen. Helt ärligt så behövde jag en liten stund för mig själv med. Bara en liten stund. Paus från föräldrarollen som ju är ständigt närvarande när man lever så smått och tätt som i en liten bil i flera dagar.

Jag klev upp, drog på jeans, sneakers och en T-shirt och gick utbildning det strålande solskenet som flödade över Wiens gator och torg. I stadens caféer och vinbarer var det redan fullt liv. Människor satt och drack kaffe och läste tidningen på de små caféerna. I vinbarerna hade det redan beställts morgonens första glas. Jag gick in på BIPA och köpte schampo, balsam, hudkräm och ansiktskräm. Ekologiskt och kravmärkt så gott jag förstod. 

Med en cappuccino i handen släntrade jag hem och kände mig liksom tålmodig och laddad igen. 

Den här dagen och den här staden ärades med klänning och höga klackar. Det är trots allt inte ofta man är i en SÅ tjusig stad. 

Så här kan man sova när man är en hel familj i Wien. Enkelt, centralt och hur bra som helst. 

Dagen ägnades åt att uppleva staden. Äta wienerschnitzel och glass, strosa runt och bara se allt fint. Mer om detta; framförallt mer bilder från detta, i ett separat inlägg. Sen är det ju så att man kanske bör komma dit över en weekend utan barn för att verkligen se staden. Tre rätt små barn gjorde sitt allra bästa för att gå och gå och gå och titta på många stora hus. Men nästa gång vill jag gärna se spanska ridskolan, gå på mozart-konstert och se några guidade visningar. 

Tillslut kände vi allihopa att vi faktiskt var klara med Wien för den här dagen. Vi promenerade till bilen och drog vidare. Nu siktade vi på Kroatien; mest för att barnen verkligen var sugna på att komma fram till sol, bad och hav. 

Det kändes lite oklart hur långt vi skulle hinna innan kvällen, men vi bestämde oss för att köra på. Strax kom vi fram till Slovenien och strax rullade vi ur Slovenien igen. Niki och jag lyssnade på hörbok och barnen tittade på film. Efter några timma stod det klart att det nog skulle gå rätt bra att köra hela vägen ner till Senj; den närmaste staden vid kusten. Vi hittade ett billigt boende; ca 350 kr, och bokade det. 

Den sista vägen in mot byn gick på små, krokiga serpentinvägar med mycket brant lutning ner mot havet. Spännande körning minst sagt. I mörkret kom vi fram till vårt boende och även om vi inte kunde se havet, kunde vi alla känna doften av hav, sol och kust. 

When in Vienna

Så kom vi då fram till Wien; den omtalade staden i Österrike. Vi kom fram på onsdag kväll och fick först en häpnadsväckande tur med bilen runt om hela staden med dess makalösa byggnader och arkitektur. Man tappar verkligen hakan över alla gigantiska byggnader, den ena större och tjusigare än den andra. Det är häftigt att få vara i och uppleva en stad där så många historiska människor levt sina liv. En stad som haft sådan påverkan genom åren.

Senare, när vi checkat in på vårt hotell, tog vi en kvällspromenad ner på stan och igenom i stort sett hela Wien. Elias var trött och jag hade höga klackar, så man kan lätt säga att det blev en timmes träning att gå med honom på axlarna i klackskor.

Vi skulle bara hitta en snygg men enkel pizzarestaurang eller liknande och hur osannolikt det än låter, så gjorde vi inte det. Vi gick och gick och såg och såg, men inget bra matställe fann vi. När vi tillslut kom tillbaka till hotellet, visade det sig ligga granne med PRECIS det vi sökt; en kvarterskrog med vedeldad snyggpizza.

Aldrig kommer någon av oss att glömma den hungriga kvällen. Dagen efter gjorde vi Wien på riktigt.  En tjusig morgonkaffe på ett fint torg, promenad genom hela staden, wienserschnitzel så stor att den inte rymdes på tallriken; jättegod, och suuuupergod glass på ett torg nedanför statyn av Gutenberg.